Jahve
Ännu i det sekulariserade Sverige så envisas de flesta med att dra likhetstecken mellan ordet Gud och den judeo-kristna guden JHVH, eller vokaliserat, Jahve. Det är så inpräntat i mångas föreställningsvärld att Jahve är Den Ende Guden, Den Sanne Guden osv att de inte kan se honom som en gud av många, att han egentligen är varken större, heligare eller bättre än någon annan gudom, t.ex Oden, Ra, Zeus, Dumuzi osv. Egentligen så var han ju från början en ytterst obetydlig gud, tillbedd endast av en mindre semitisk stam, den som vi idag kallar det judiska folket. Grannfolken i området hade sina egna gudar och gudinnor, vilket Jahve svartsjukt konstaterar i Gamla Testamentet. "Du ska inga andra gudar hava jämte mig" säger han. Fanns det inga andra gudar vore ju det budet fruktansvärt onödigt, eller hur? Vidare påstår han att grannfolkens gudar är döda beläten som inte duger något till, medan han, som inte låter sitt folk göra sig någon bild av honom, är så mycket mäktigare. Varför någon skulle vara mäktigare för att han är osynlig finns det dock inget bra svar på. För mig har vägen till att frigöra mig från en kristen uppfostran mycket legat i att synliggöra Jahve, främst då genom hans namn. Det har fungerat litegrann som att när man drar fram trollen i solskenet, så spricker dem. Genom att tänka på honom som Jahve, en gud och inte som Gud, så har jag kunnit frigöra mig från den skräck jag i början kände, då jag började fundera kring Bibelns sanningshalt och vishet. Jag har, som säkert många ex-kristna, lidit av ångest för att jag trotsat bibelns gud, att jag börjat tillbe "hednagudar och beläten", att jag inte längre respekterat Jahves lagar. Men, efter att ha kunnat inse att Jahve inte är densamma son Gud, utan bara en av många, en lokal stamgud, så har ångesten släppt. Jahve är inte allsmäktig, Jahve är inte Gud.
